Død og sorg er vondt. Det er det liten tvil om. Samtidig så trekkes vi mot det.
Jeg har ikke fulgt med hele veien på historien om Ylva, som døde i går – men jeg har fulgt med nå de siste dagane og ser at det er utrolig mange mennesker som følger med familien på deres vei. Familien til Ylva viser stor styrke i å dele sine værste dager og sine innerste tanker. De er virkelig forbilder for et åpnere og varmere samfunn!
Men hva er det med det som trollbinder oss? Trenger vi andres historier for selv å bli minnet på hva vi selv har og som vi kan miste – slik at vi setter større pris på det vi har?
Jeg er kanskje brutalt åpen og ærlig om hvordan det var da jeg mistet min mann. Og kanskje skremmer det noen. Hvorfor er det skremmende? Jeg forstår jo det, selvsagt, jeg skygget lett unna selv før jeg stod midt opp i det. Gikk omveier og ville ikke tenke slike tanker. Det skjedde jo aldri meg likevel. Men det gjorde det. Hvorfor ikke meg liksom?
Så nå er det ikke brutalt for meg lenger, det er sannheten. Og sannheten kan være brutal. Sannheten er at mennesker dør. Mennesker som Ylva som har hele livet framfor seg, som knapt har fått begynt på sitt liv. Mennesker som tilfeldigvis tok en buss på Vestlandet der det var en syk, desperat mann. Mennesker som vi elsker, mennesker vi kjenner godt, eller mennesker vi bare har hørt om.
Mitt ønske er at vi – du og jeg – skal tørre å være mer åpne om dette som er så naturlig, men likevel så smertefullt. At døden ikke er noe vi skal stue bort på en instusjon og sette bort til profesjonelle. At døden ikke skal fortrenges. At vi skal tørre å kjenne på at vi er redde og at det gjør vondt. Jeg fleiper litt med det ”det er bare følelser, de er ikke farlige”. Det er litt flåsete, men det er samtidig sannheten. Igjen den sannheten. Som vi ikke vil kjenne på.
Sannheten er også at sorg gjør vondt. Helsikes vondt. Jeg kjenner smerten de sitter med nå, familien til Ylva, og familiene til de tre på bussen – og alle andre som mister. Samtidig har de en erfaring for livstid, smertefull, men likevel en erfaring.
Vi er gjerne redde for dem som er i sorg – ikke akkurat redde for DEM, men hvordan vi selv skal oppføre oss mot dem vi kjenner som ikke oppfører seg slik vi er vant til.
Men sorg er så mangt, og alle reaksjoner er normale (ja nesten alle).
De har altså normale reaksjoner på en høyst unormal situasjon. Det setter det litt i perspektiv, gjør det ikke?
Åpenhet – Jeg ønsker åpenhet rundt dette, både døden, sorg og reaksjoner rundt det. Det er min misjon. Et mer åpent samfunn der du ikke trenger å gjemme unna sorgen din, og være til ”bry”. Der tårer er et sunnhetstegn og ikke noe som skal skjules eller fikses på.
Neste uke, tirsdag 12.11, skal jeg ha et webinar om sorg og livsglede, og hvordan vi kan erfare vekst gjennom dramatiske endringer i livet. Da vil jeg bidra til mer åpenhet rundt død, sorg og veien videre. Vil du bli med meg på ”My mission” ? (jeg synes det klinger litt bedre på engelsk altså)
Så – hvordan skal vi få til mer åpenhet rundt død og sorg?
Kommenter under her, si din mening!
Tusen takk for kloke ord, Rikard! Ja, det er merkelig at vi så lett fokuserer på det som ikke er bra, som er vondt eller at andre «har det så mye bedre enn meg», istedenfor å sette pris på hva vi har og gjøre det beste ut av hver dag. Vi har vunnet 1.plass i verdenslotteriet vi som bor i Norge, og har ALLE muligheter om vi vil.
Du sier så fint: «ju mer samtalen öppnade sig ju lättare var det att hantera sorgen» – og det er det jeg har erfart – ikke bare med sorg, men også andre vonde ting – når man tar det fram, prater om det, og ser på det – så er det ikke vondt. Og man kan håndtere det bedre, og kanskje på andre måter enn man trodde.
Tusen takk, og jeg ønsker for alle å ha en liten dose Rikard om dagen :) Du er som du skriver!
Hej Ragnhild!
Ibland undrar jag varför vi hela tiden har fokus på sorgen och att vi inte ger utrymme för glädjen över att faktiskt vara kvar i livet.
Vad är det som gör att sorgen är så enormt stark som gör att man inte uppskattar livet när sorgen tar över.
Döden är dessvärre oändlig och skrämande då vi vet så lite om den när man är död. Men livet är inte oändlig och den kan i tillägg variera i längd. Om livet har vi masser av kunnskap om men ändå blir livet lite uppskattad när sorgen trär in och tar över glädjen.
Jag glömmer inte när vi satt nere på Kreta och Tutti mottog samtalet som man aldrig förväntar och heller inte glömmer. Med ett tog sorgen över en glädje som var där. Sorgen blev så enormt stark där och då. Då hade det inte spelat någon roll om Hamar ringt! Den hade inte haft ingen chans.
Men så började samtalen att komma efter att chock, tysthet, gråt och ovishet dominerat.
Vi diskuterade saken öppet til både Gina och Kristian. För helt plötsligt satt vi vuxna och grät. Barnen förstod at någon vad död men kunde inte förstå vad döden var. För han hade ju suttit på vår terass två veckor innan och varit på sin första kräftskiva. Så det går ju inte säger Krisan med en charm som där och då borde uppskattats så som den gör idag. Men nej då.
Men ju mer samtalen öppnade sig ju lättare var det att hantera sorgen.
Så acceptera sorgen men vi får aldrig acceptera att man inte kan snacka om den.
Stå på Ragnhild!
Det var några tankar från Strømmen,
/ Rikard